|
Gamla hundar
Nu blir det svårt. Efter mer än 30 år med helt fantastiska hundar.
LP SNUCH Lisands Nano
e. INT & NORD UCH Pele´u. Steinsfossens Rissa
Nano var min egen hund. Han köptes av Lisbeth Andersson och Jack Engelbrektsson, Kennel Lisands, 5 månader gammal. Vi hade precis fått ta bort en hund med ryggbesvär, så vi ringde och frågade om dom visste någon som hade en ny irländare till oss. Det hade dom... Nano.
Det är det bästa köp jag gjort i hela mitt liv!
Jag var utbildad bruksinstruktör och hade haft två hundar som blivit bästa lydnadshund i Helsingborgs Brukshundklubb. Den ene var SLCH Dante som också blev bäste apellklasshund spår med 0,5 poäng bättre än dåvarande ordförandes schäfer. Ordföranden hälsade inte mer på mig efter det.
Dante var en av dom första irländska setters som blev SLCH. Den andre som blev bästa lydnadhund i Helsingborgs BK var Janås Gibbon, som vi fick ta bort på grund av kraftiga ryggproblem.
Nano blev den tredje som blev bästa lydnadshund i Helsingborgs Brukshundklubb. Men när vi kom för att hämta vandringspriset, en bronsschäfer, som skulle delas ut till oss så hade man ändrat statuterna. Vi fick avbeställa det nya priset som skulle ersätta det gamla och jag lämnade Helsingborgs Brukshundklubb.
Efter det utbildade jag mig till jaktprovsdomare för stående engelska fågelhundar.
Jag förstod att i brukshundklubben hörde vi inte hemma för där gällde bara schäfer, även om deras lydnadstävlingar ska gälla alla raser. Det var väl skämmigt att tre irländare kunde vinna hela kalaset. Hm.
Nano var en rolig hund. Under hela hans liv hörde jag aldrig ett morr. Han var goddagspilten som inga bekymmer hade. Drömde inte om annat än att få vara glad och vara matte till lags. Mötte han en odåga så ignorerade han eller gick han på nagelspetsarna därifrån.
Han var snabb och alltid på hugget när det gällde.
Han kunde knappast gå, bara galoppera. Sprang genom garaget in i tvättstugan, genom hallen och in i köket där han rasade ihop med en suck och somnade i godan ro.
Jag hade förmånen att få träna på Västraby gård i Kattarp. Då Sveriges största sammanslagna jordbruk. Där var Sven Malmkvist inspektor. Han kallade mig och Lisbeth (Nanos uppfödare) för sina flickor. :-)
Lisbeth var med mig och vi fick gå så mycket vi ville på markerna.
Lisbeth och jag, Steinsfossen Ginny och Lisands Nano
Vi tränade och jag kan utan att sväva på målet säga att Nano var färdig jakthund vid 8 månaders ålder. Han stod, reste med kläm och blev kvar när fåglarna gick. Allt var tack vare lydnadsdressyren innan fältträningen.
Nano startades i UKL fyra gånger. Han fick 2 X 1 pris och 2 X 2 pris.
Jag tror att det på den tiden var första gången en irländsk setter fått så många och bra pris på jaktprov.
Irländaren var ganska långt ner på skalan för bra stående fågelhund på den tiden.
Men vi gav oss inte. Lisbeth peppade och vi startade i Ökl.
2x 2 pris och 1X 3 pris, sedan fick vi 1:an.
Då startade vi i segrarklass. Där blev vi placerade 4 SKL m Hp. 1 SKL, och 1 VK / CK i Tydal Norge.
4:an SKL berodde på att min hulde make lånat Nano och åkt till fjällen med Jack och en kille till och låtit hunden knallapportera. Detta visste inte jag och startade på Öveds Kloster i SKL i god tro. Men Nano knallade första gången i sitt liv på prov och jag blev så perplex att jag svor så det osade.
Jag bad om ursäkt för mitt ovårdade språk efteråt till godsägaren Otto Ramel d.y., men han bara log och hade nog mest roligt.
När vi startade i SKL på Tydalenprovet kom vi direkt från låglandet Skåne.
Alla norska hundar var vältränade, det såg man . Revbenen syntes på alla.
Det var bara vi, Nano och jag, som såg ut som om vi kom från Skåne. :-)..
altså något runda.
Vi blev lottade i första par med en liten trevlig engelsk settertik.
När vi strävade uppför backarna i koppel så frågade föraren (tror han hette Stockli) en trevlig man, om min hund sekunderade. Jag svarade att det behövde han inte för han var alltid först i fågel. Hm. Efteråt ångrar jag mig för Stockli menade säkert inte att terra mig, men jag var van att som kvinnlig förare och med röd hund så var man på den tiden mobbad.
Vi släppte och vad hände? Jo tiken stod på den vänstra kanten och Nano kom uppifrån höger. Men lydig som han var så lydde han när jag visslade.
Tiken fick sitt fågelarbete och gick vidare.
Sedan fick vi ett släpp mot en stortgående vorsteh. Nano gick fram och stod på en platå.
Domaren Kjell Hansen älgade igenom ett högt videkratt i stor fart och jag som trots att jag på den tiden var tuff i marken kunde inte riktig hålla hans tempo kom lite efter.
Jag kröp upp till platån och gav order om resning och det gick en del ripor. Vid utredning gick det någon till. Nano var lugn i flog och skott.
Sedan gick dagen och vilka hundar skulle mötas i slutet? Jo Stocklis tik och Nano.
Vi släppte. Tiken gick till höger och Nano till vänster. När Nano kom tillbaka kastade han sig för en ripa och tiken kom från höger och hoppade över Nano. Då gick ripan.
Nano låg kvar. Jag, som på den tiden var ganska ovan, frågade om vi fick släppa igen. För jag tyckte att tiken kanske inte sett Nano. Jag ville vara rättvis.
Egentligen hade vi ju vunnit redan då. Men vi fick släppa en gång till.
Då gick Nano ut till höger, precis där tiken kommit från och stod för en ripa i kanten mot ett stup. Vi såg ripan som reste sig och trippade ut mot stupet. Jag frågade om jag fick resa. Men Kjell tyckte att det var för farligt med stupet. Men jag visste att Nano älskade att resa och han respekterade promt på signal. . Vi reste. Ripan flög ut över stupet och Nano fällde ihop med tassarna vikta över kanten.
Dumt som fasicken men ett minne för livet!
Nano vann över alla vältränade norska fjällhundar!
Flera minnen till har jag med Nano men ett måste jag bara berätta....
Tage Lidström från Moskosel är en mycket god vän. Jag ser honom som en superjägare. Han tyckte att jag skulle starta på SM skogsprov. -"Du som har så god koll på din hund och dessutom är han halvbror till min Aeris Killen" sa han. -"Du måste bara starta på skogsprov!"
-" Jag ska bli etta och du tvåa." :-)
USCH Aeris DAP Killen
Sagt och gjort. Kalle och jag åkte till fjällen med vår stora Cheva Surburban. Tommy Svensson som hade j Steinsfossens Mindie var också med. Han hade en splidans ny Mercedes kombi.
Vi träffade ett par poliser med Vorsteh på ett matställe i Funäsdalen. Dom bjöd oss ut att träna då dom tyckte att Nano i alla fall skulle ha sett några skogshöns innat provet.
Nano rök in i ett gäng orrar, men kastade sig då fåglarna gick. Det räckte. Han fattade.
Jag fick låna Tommys Merca. Tog Nano och Rödmyran Nana ,valp, bak i bilen.
När vi kom fram till Kloten tyckte Tage att jag hade fin ny bil, men när vi öppnade bakluckan var hela ena hjulhuset uppätet av Nana (Lisa). Sedan åt hon upp en stol på rummet där vi bodde. Jag fick betala två stolar, för det skulle harmonera. Men det var det värt.
Tage och jag drack bara mjölk till kvällsmaten. Dom andra tävlande frågade varför. Då svarade vi att -" vi ska ju vinna". Hm... :-)
Vi startade med två hundar. Jag skulle gå 50 meter bakom. Den ena hunden släpptes. Alla for iväg och jag såg ingenting. Bara granar och en blå himmel långt uppe. Nano som var van att vara med framme drog i kopplet. Då hade dom andra vinklat i 90 grader till höger. Hade jag inte följt med Nano hade jag nog suttit på en sten och gråtit. Men då vi kom fram såg vi en röd keps och då visste jag att Nano som vanligt hade rätt. Där var dom.
Vi fick starta. Nano gick ett fint skogssök från höger till vänster. Men plötsligt blev jag av med honom. Då stod han under en gran. Han reste. Orre flög upp, men den kunde inte skjutas så han fick en utlagd ripa. Han apporterade och låg i topp.
Tage som hade vunnit förra året blev lite stirrig då han hörde att det sköts över Nano.
-" Fasicken, nu vinner Skånekäringen"! Hörde jag honom säga. :-) Men vi blev "bara" 2:a efter hans Skogsfantast Aeris Killen som även rapporterade.
Efteråt packade vi in våra hundar i Tages "skamvolvo" som han kallade den. Den var liiite risig.
Men det var ju även mercan.:-)
Och tänk när vi kom fram till förläggningen och öppnade bakluckan då sov båda hundarna, Killen med huvudet på Nanos rygg.
Här är segrarklassen i Kloten. Tage Lidström 1:a med Aeris Killen, Jag med Lisands Nano 2:a Anders Åslund med Twiggs Q Tallyho, 3:a, Eva-Maria Banck med Härjaröds Hädvig, 4:a, Lars Ohlander med Stella 5:a.
Men nog är det fantastiskt. Nano, (Den lille oansenlige) som Ann Gistedt (ordförande i den icke officiella sammanslutningen ISF) kallade honom, placerade sig i segrarklass både på fält, fjäll och skog med en kärring i snöret.
Dessutom blev han svensk och norsk utställningschampion!
Inte konstigt att minnet efter honom är starkt.
Det var ju faktiskt han som lärde mig jaga och inte tvärtom.
Titta på blicken. Kan en hund se snällare ut? Fler sådana finns inte. Men jag hade förmånen att få äga honom. Jag är evigt tacksam till Lisbeth och Jack för att jag fick köpa honom. Jag har frågat Lisbeth om hon ångrade sig men hon sa´ -"Bara han går och står och får jaga så är jag glad."
Det fick han och Lisbeth var många gånger med på jakt och prov och peppade oss.
Sådana uppfödare växer inte på träd!
Detta är Lisbeth med sin Steinsfossens Ginny på träning på Västrabys gård . Ginny var en fantastiskt duktig hund och en hejare på att gå och ibland behövde Lisbeth skrika -: "Hjälp mig för fan!" Kalle och Jack stod på vägen och skrattade,men det blev alltid bra till slut när Ginny visat att hon kunde...visst!
SNUCH Solvollen´s Desima
e. NUCH Snöhögdas Don u. Steinsfossens Tuss
Desima var Kalles hund. Även om jag, som var mer fri ,tränade henne en del.
Jag arbetade då kvällstid på bank och hade en del tid på dagarna.
Desima var efter Don och Tuss. Don var en vacker hund som hade alla egenskaper man önskar att en fågelhund ska ha. Tuss var enligt sin ägare en envis figur. Fullt jaktbar men med egna ideer.
Vi tyckte att vi med min erfarenhet som bruksinstruktör (Proffs) :-) och Kalle som envist bara skulle ha en egen jakthund, skulle kunna tämja detta lilla monster som vi tog hem från Norge.
Hon var som en iller i marken. Gick stort och hade bra stil och en förmåga att hitta fågel.
Desima blev verkligen Kalles hund. Vart han gick så var hon med.
Sven Paradis, som var den tidens ordförande i SISK, trodde att vi tagit vatten över huvudet.
-"Henne får ni problem med. Ni som är så nya. En sådan hund ska till någon som har erfarenhet." Visst hade han rätt, han kanske ville ta över henne. men det fick oss att bara kämpa ännu mer.
Desima hade precis som sin far allt. Hon gick bra, hade en fantastisk näsa, stod för fågel från början, sekunderade och reste som en kanonkula. Hon var så snabb i resningen och nästan flög, så många fasantuppar blev utan ett par fjädrar när dom lyfte.
Hon landade med ett brak på order med fjäder i käften. Men hemma var hon mjuk. Man kan ju undra hur detta hänger ihop. Våra grannar älskade Desima. Hon var det finaste dom kunde tänka sig och dom var ändå schäferägare.
Desima fick 13 månader gammal sitt första pris i UKL. En 1:a.
Det blev ytterligare en 1:a och en 3:a Ukl.
Första 1:an fick hon dagen efter att grannen till vår träningsmark i Fleninge tyckte att vi kunde släppa henne i hans betor för han hade en kull rapphöns där.
Desima hade bara haft fasan förut så vi släppte henne och jo då, Kullen var där och hon klarade den. Tänk vad härligt när grannar förstår. Men han var ju vorstehägare och vi hade pli på våra hundar så dom inte rände ner hans ägor i tid och otid.
Desima tog 2x3:pris och 1X2:pris i ÖKL innan hon fick sin 1:a ÖKL
Sedan placerade hon sig 3:a i SKL med Hp två gånger.
Hon blev också svensk och norsk utställningschampion.
Hon blev mor til två kullar valpar.
SUCH Solvollen´s Sic Itur
e. Lp SUCH NUCH Lisands Nano U. J Steinsfossens Tuss
Varför heter hunden Sic Itur? Jo, han skulle egentligen heta Sic itur ad astra. Så går man mot stjärnorna. Jag hade en kollega på banken som läste latin. Men vi fegade och tyckte att så går man räckte. Så fick det bli som det ville.
Sicce var en ganska stor hane som ofta fick omdömet att han gick som en kejsare över marken.
Han var en parningsvalp efter vår Nano. Han var en otroligt duktig jakthund.
Sicce var egentligen Fredriks hund. Fredrik tränade lydnad. Han vann en del lydnadstävlingar med Sicce. Men han gick i skolan och vi fick träna alla tre, Kalle, Fredrik och jag.
Vi hämtade Sicce som valp i Norge när vi skulle på jakt i svenska fjällen.. Han fick en stickad kofta som jag hade gjort och fick hänga med i en ammunitionsväska med en filt i botten. Varje gång vi stannade fick han springa lös och roa sig. ..Han hatade väskor efter det. :-)
Han tog ett 1:apris och ett 3:djepris i Ukl. 1:a priset fick han när han fattade stånd i betor och vid resning gick det upp en hare. Sicce blev stående och vid ny resning gick det upp en fasanhöna. den låg en meter från haren. Domaren blev mycket imponerad. Då var Sicce 13 månader.
Sedan tog han ett flertal pris i Ökl. Närmare bestämt 9 x 2:a pris och 4 x 3:djepris. Detta beror säkert på att han hängde mellan mig och Kalle som förare.
Jag gick med honom på Södras prov. Där fick vi Axel Västerbergs pointer Axelas Abbe som partner.
Båda hundarna gick ett klassiskt rapphönssök över en fin mark. Först stod Sicce. Abbe sekunderade och Sicce reste och hämtade sin rapphöna perfekt. Sedan gick båda hundarna lika fint över marken och Abbe fattade stånd och Sicce sekunderade. Abbe reste sin fågel och apporterade. Båda hundarna gick vidare. Jag som har dömt hundar i ett antal år har efteråt aldrig sett någonting liknande.
Abbe och Sicce blev släppta andra släpp i ett betfält där det formligen kryllade med fasaner.
Hundarna hann knappt fatta stånd förrän fasanerna flög. och båda hundarna rök ut med 2:or.
Axel och jag blev besvikna och Bertil Dagermo som stod i publiken tyckte att han inte sett ett så bra och klassiskt rapphönssök på många år. Han blev nästan knäckt då vi rök ut med våra tvåor. Men sedan fick han själv döma Sicce till en 1:a i Ökl och det visade sig inte vara fel.
Sicce startade i Segrarklass på Öland med sin rätte ägare, Fredrik 19 år, som förare. Sicce jobbade sig upp genom fältet. Hade fyra fågeltagningar och vann segrarklassen över flera hundar med drivna förare. Då blev mor jätteglad. :-) Bäst var det när Kent Svensson, känd pointerkille, kom fram till Fredrik och sa´:
-" De`gjorde du bra grabben".
Sicce tog senare en trejeplacering i Skl.
Här står Sicce för fasan i stubben på Västraby gård.
J Rödmyran Accord
e. Lp SUCh NUCh Lisands Nano u. SUCh NUCh Solvollens Desima
Accord, som även kallades Conny var en ganska liten hane efter Nano och Desima.
Han var snabb som en vessla och stod för fågel väldigt tidigt. Han startade på jaktprov i ukl.
Där fick han gå mot sin syster Amulette I. Enligt domaren var det två fantastiskt goda hundar och om han så skulle hänga upp fågel i en säck :-) så skulle dessa två för fågel.
Tyvärr fanns det ingen fågel trots flera släpp så båda blev utan pris.
Sedan hände det tråkiga. När Conny var 9 månader skulle vi ut och rasta honom på en stubb.
Detta var mellan jul och nyår. Det var snö och kallt. Stubben gränsade till en plöjd mark och i stället för att gå ut på stubben for Conny in på plöjan i full fart. Han fastnade i ett hål med ena frambenet och slog helt runt. Benet bröts och båda benpiporna var av. Benet hängde i 90 grader men hade inte gått igenom skinnet. Vi körde till Helsingborgs djursjukhus och han blev satt i en sträckskena. Benet blev någon cm längre än det andra. Detta gjorde att han vevade lite med benet när han gick. Vi startade honom på lågland i Norge och han fick en 2:a i ökl.
Vi tyckte att han inte skulle behöva anstränga sig på jakt, så Kalles kollega på Öresundsvarvet Sten Sandelin och hans fru Anna-Lena tog hand om honom. Då var han c:a 5 år. Han fick det mycket bra och levde tills han var 13 år. Sådant gör en uppfödare jätteglad.
J Rödmyran Amulette I
e Lp SUCh NUCh Lisands Nano u. SUCH NUCh Solvollens Desima
Mona med Amulette I
Amulette köptes av Fritz och Mona Ahlqvist, två ledarfigurer i Ölands fågelhundklubb. Vi var glada att kunna leverera en valp till folk som hade haft irländare förut. Dom var kunniga och hade fina jaktmöjligheter.
Amulette tog 1:a pris i UKl och blev bästa unghund över Lisands Sasca som senare vann Derbyt det året. Båda var efter Lisands Nano. Sasca var efter Steinsfossens Ginny.
Tyvärr blev Amulette överkörd och ersattes senare av en ny Amulette II med samma kombination. Denna tik blev jaktpremierad och använd i kennel Ängledal.
NUCh Rödmyran Ampere (Aegir)
e. Lp SUCh NUCh Lisands Nano u. SUCh NUCh Solvollens Desima
Aegir var en flott hanhund som egentligen inte behövde dresseras enligt husse och matte, Per och Vigdis Nymark i Noge. Han hade det mesta med sig från födseln.
Per och Vigdis är båda kända jakt- och utställningsdomare. Klart att man var glad att just dom ville ha hund från oss.
J Rödmyran Askari
e. LP SUCh NUCh Lisands Nano u. SUCh NUCh Solvollens Desima
Askari köptes av ett ungt par. Jörgen och Ann-Marie Johansson. Dom bodde på Öland och fick en del hjälp av Fritz och Mona Ahlqvist. Jörgen startade på jaktprov och lyckades ta en 2:a på fält med Askari.
| 